Catch up

Hm, det var ett tag sedan jag skrev här minsann, men nu har suget att skriva lite återkommit. Ser det som ett led i mitt tillfrisknande i att må lite bättre. Jag skulle nog kalla mig för nästintill helt frisk igen efter min utmattning, även om jag har några små “brännskador” kvar som att ibland tar energin helt slut, men jag återhämtar mig snabbt om jag är lyhörd och ger kroppen sömn – som den kräver då.

Det är nästan ett år sedan jag “gick in i väggen” eller vad man kallar det. Jag kunde iaf inte ta mig ur sängen utan stor möda och det tog 8 veckor av 100% sjukskrivning innan jag var på jobbet igen och ytterligare 8 veckor innan jag jobbade till 100%. Jag tror dock jag klarade mig rätt bra undan ändå, eftersom jag vet många som inte tillfrisknar så pass fort. Den största lärdomen är nog att jag har fått lättare att prioritera vad som är viktigt EGENTLIGEN. Det känns inte som svåra val längre och jag har så mycket lättare att se mellan fingrarna för sånt jag tidigare tyckte var väldigt viktigt. Det är en rätt skön reflektion att göra faktiskt.

Gällande pappas hus så hade jag tillbringat 2 dagar med att städa när jag sist skrev här på bloggen. Det tog mig 5 hela dagar att bli helt klar med det, samt ytterligare 2 dagar för mig och George att fylla en container med skräp och städa ur det sista. Jag satte ut huset till försäljning själv på Blocket.se utan mäkare och en köpare dök upp som passade som handen i handsken. Försäljningen var klar snabbare än jag trodde och alla parter blev nöjda. Fantastiskt skönt att ha klarat det själv och att kunna hjälpa pappa med det. En stor sten som försvann när allt det var klart!

Pappa själv har blivit allt sämre i demensen, men just idag var han piggare och klarare än vad han varit på länge. Även igår lät han piggare på rösten och hörde mig bra när vi pratade över telefonen, vilket är ovanligt. Igår fyllde han 85 år så jag ringde och sjöng och gratulerade och säkerställde att han fått vår bukett med blommor, vilket han hade! Idag ringde han igen som sagt och det var ett jobbigare samtal med honom än på länge. Det beror på att han var klarare i huvet än han varit och han hade börjat fundera på om hans mamma faktiskt var död, vilket han hade fått höra av någon igår? Han har ju länge varit helt säker på att både hans mamma och pappa levt och säger nästan varje gång jag pratar med honom att han ska åka hem och hälsa på mamma, men idag ringde han för att kolla med mig hur det låg till? Kunde det verkligen vara så att hans mamma inte fanns mer? “Är hon död och begraven utan att jag vet om det?”, frågade han. Usch, så det skär i hjärtat att då tvingas säga att jo, så är det faktiskt. Det är enklare, både för honom och mig när han inte är medveten på det viset för han blir så himla ledsen när han förstår hur det ligger till. Det är så snurrigt i mitt huvud, sa han idag och jag tycker synd om honom som är mitt emellan att minnas och ändå inte. Det är en stor, jobbig del av demens-sjukdomen som drabbar alla runt om. Alla mår dåligt och kan inget göra. Vi pratade längre än vad vi gjort på mycket länge idag och han var liksom med på ett sätt han inte varit på mycket länge. Jag ska vårda detta samtal i minnet för även om det var jobbigt att höra honom upprörd och ledsen så fanns det mer av pappa där idag än vad jag hört och sett på mycket länge. “-Nej, jag ska ta och få ordning på saker och ting nu”, sa han sedan. -“Jag ska bara köpa en ny bil och sen åka hem till morsan”, fortsatte han, innan han kom på sig själv i samma stund och tillade “men det är ju ingen mening med det nu då” och uppgivenheten hördes genom telefonen.

Ovan: Pappa, för 11 år sedan. Nedanför: pappa annandag jul 2018. Ingen större skillnad utseendemässigt  

Pappa då?

Jag har haft kontakt med pappas närmaste grannar de senaste veckorna och de är helt underbara. 🙏🏼

De har ställt upp och gjort så mycket för pappa (och mig) dessa veckor och har för den delen brytt sig om pappa ända sedan han flyttade till sitt hus för 1,5 år sedan. Pappa har alltid pratat så gott om dom och jag kan förstå varför. De har ett hjärta av guld båda två och engagerar sig för att helt enkelt verkar vilja alla gott.

Eftersom pappa sagt nej till att jag ska hjälpa honom med ekonomin och att betala räkningar så tog jag beslutet att inte lägga mer energi på det just nu eftersom jag kände att jag inte hade den orken. Det har medfört att räkningar blivit obetalda och en del gått till Kronofogden.

Pappas grannar har sett högen av räkningar hopa sig på pappas köksbord de gånger de hälsat på och de ringde mig för de oroade sig över detta. Jag förklarade läget för dom och nu har de hjälpt till med att få rätsida på mycket av detta, med mitt medgivande såklart. Pappa litar helt och fullt på dom så det är ju perfekt för då kan de ju hjälpa till också. Så de har följt med pappa till banken och sett till att betala de räkningar som pappa haft och även tagit kontakt med Kronofogden.

Det är en sån lättnad för mig att de fixat med detta, det är som en stor sten fallit från hjärtat och jag kan andas lite lättare. Fantastiska människor som jag är evigt tacksam.

Angående särskilt boende så står pappa i kö, men vi har inget hört än så det har inte blivit någon ledig plats än. Det är väl bara att vänta…

Pappas skick verkar vara allt sämre, nu har han tydligen glömt bort mamma och pratar istället om att han ska åka och hälsa på sin mamma, min farmor som dog för 20 år sedan.

Jag känner att jag bör åka och hälsa på honom snart, men jag har inte kraft nog ännu. Jag får hoppas att jag har ork om några veckor, men jag ska inte pressa mig för jag vet att det är påfrestande att vara där och att se honom. Det blir en blandad känsla av dåligt samvete att jag inte gör mer för honom och jag ser ju mammas saker som jag borde ta reda på och samtidigt är det jobbigt att vara där för man vet aldrig vilket humör han är på. Det är också jobbigt att han inte minns och jag blir påmind om mamma som var på det viset hennes sista fem år i livet.

Demens är verkligen en anhörigsjukdom och det tar så otroligt mycket kraft och det är jobbigt att se sina föräldrar tyna bort på det viset, det blir ynkligt liksom.