Hälsa · Mat

Kost med få kolhydrater

Jag gillar ju bra kost och att få träna, det gör att jag mår bra helt enkelt!

Den sista veckan har jag blivit lite mer försiktig med kolhydrater i min kost eftersom jag känner att jag har mer ont i kroppen och det kan bero på att jag dras med inflammationer som man kan få av för mycket gluten och socker. Därför har jag dragit ner rejält på socker, alltså kolhydrater i kosten, samt helt uteslutit gluten och ätit en anti-inflammatorisk kost.

Eftersom jag inte kan träna som jag vill pga att min fot fortfarande inte är bra (fler lösa benflisor hittades) så behöver jag dessutom vara försiktig med att äta allt för mycket socker för jag vill inte öka i vikt heller utan försöka behålla, eller kanske tappa några kilon. Allt för att må bra, ha balans mellan kost och träning och välbefinnande så som jag vill ha det.

Det är inte så svårt att lägga om kosten tycker jag och det är inte så stora förändringar man behöver göra heller. Tricket, anser jag, är att ha kunskapen och att P L A N E R A!  Om man planerar vad man ska äta och när och ser till att ha allt hemma så är det enkelt, tycker jag.

Lunchen igår bestod av kyckling med pesto, olivolja, grönsallad och några få cashew nötter. Jag vill poängtera att Cashew inte är der bästa alternativen av nötter eftersom de innehåller mycket kolhydrater, men tar man några få ibland så är det ingen fara.

Idag bestod min lunch av omelett gjord på ägggulor, vatten och salt, halloumi, vanlig ost och salamichips, stekt i olivolja och med himalayasalt på. Så himla gott och enkelt!

Nyss har jag ugnsbakat en plåt med grönkål, salt och olja som jag ska äta som sallad till min middag ikväll och lunch i morgon. Andra grönsaker jag äter mycket av nu är Broccoli, Pak Choi och Blomkål! Alla dessa kan man äta råa om man vill, eller steka eller koka, blir supersmaskigt.

Hur tänker du om din kost, planerar du den?

/Annelie

Hälsa · Träning

Rehab, Prehab & åter Rehab!

Varje dag i en dryg veckan nu har jag tränat rehab eller prehab. Rehab för foten och axeln och prehab för nacken. Foten har blivit sakta bättre, men idag är den sämre igen efter att jag övningar igår som då troligtvis blev lite för mycket. Jag har också mer ont i axeln idag så i morgon ska jag vila och idag har jag bara tränat prehab för nacken. På tisdag ska jag till sjukgymnasten och få stötvågsbehandling för axeln igen och då ska han även ta en titt på min fot. Jag behöver nog lite experthjälp så att jag vet att jag tränar rätt och inte förvärrar något nu. Det går bra att belasta och att röra foten upp och ner, men så fort jag ska vicka åt sidorna gör det ont och det känns orörligt och stelt. Eftersom både ledband och ligament fått ta smällen så är det väl dess fästen som nu är svällda och stela ännu.

2

Hälsa · Träning

Tränar igen!

Idag börjar min träning igen! Efter 8 dagar helt utan träning pga min fotolycka så gjorde jag mitt första träningspass idag.

Jag fick via MR 2013 veta att fem(5) av mina diskar i nacken var utslitna, en disk var så illa däran att nerven låg i kläm. Då började resan mot att slippa ha ont och den har varit lång och full av bakslag, men jag har sedan en tid tillbaka hittat en balans som fungerar. Det innebär att jag behöver göra mina prehabiliterande övningar för nacken ungefär 2 gånger i veckan för att hålla smärtan borta. Inget svårt val när alternativet är smärta!

Så jag har gjort övningar som tog ungefär tio minuter och det lilla var härligt nog, underbart att känna att jag är på väg tillbaka, även om foten är gipsad ett tag till!

Lånad bild av Topphälsa

Hälsa

Uttråkad

Idag är det en vecka sedan jag ramlade av hästen och bröt ett ben i foten. Högläge och stillasittande har varit min melodi hela veckan och jag börjar bli rätt så uttråkad.

En hel del serier på Netflix har jag avverkat där den mest sevärda nog var “Rita”! En dansk serie om en ärrad lärarinna som vågar vända på stenar för eleverna i sin klass, men inte vill ta tag i sin egen ryggsäck. Sevärd!

Sen har jag planerat in mm träning nästan i detalj fram till midsommar och kan knappt vänta tills jag kan få röra på kroppen igen, men jag har lovat mig själv att jag ska vila hela februari ut!

Så har jag också skrivit ner mål för 2019, än så länge enbart gällande min träning, men jag ska också skriva mål gällande familjen och arbetet och mig själv. Det är något jag gjort i mer än 10 år och är något som ger mig motivation och blir en bekräftelse på att jag är på väg åt det håll jag önskar i livet.

Rekommenderar Dig att göra detsamma. Livet ska inte hända av en slump, man kan själv göra vissa val som tar en närmare det liv man vill leva om man ritar upp vägen dit så tydligt man kan!

Hälsa · ridning

Stukad

Idag på min ridlektion så red jag en lite nervös och “tittig” häst, ett sto som verkade lite grön, men var trevlig och mysig att sköta.

Hon hoppade till för saker som hon tyckte såg läskiga ut och hon stannade innan hindren och tyckte det var märligt att hon skulle hoppa över dom tror jag. Dock hoppade hon till slut, men jämnfota vilket då blir väldigt osköna hopp, rätt upp och rätt ner. Efter att hon hoppat de första 6-7 hindren på det viset så tog jag lite mer fart i nästa varv för att få henne att ha lite mer hjälp att komma över hindren.

Hon hoppade då det första hindret, men högt och väldigt valpigt, men jag berömde och drev på till nästa hinder. Hon hoppade även det högt och skuttigt och jag landade med en duns vilket gjorde att hon bockade, alltså slog bakut. Den första bockningen kunde jag parera och lyckades också styra oss ifrån väggen, dit hon var på väg, men när hon sedan körde ner huvet och bockade igen så kände jag att jag inte kunde hålla mig kvar längre och drog av och rätt ner i backen med en duns.

Jag tror jag slog i väggen med ena foten eller benet för det small till rejält och sen landade jag på foten och stukade den rejält. Jag skrittade av henne den sista kvarten för att rida klart och linkade sedan in i stallet och borstade av henne innan jag lämnade stallet. Man vill göra klart innan man åker.

Jag blev inte alls rädd av att ramla av, det har jag nog ramlat av för många gånger för att vara rädd längre, men det känns så onödigt att skada sig. Den träning jag ju älskar kommer jag ju inte kunna utföra på det sättet jag nu tänkt och troligtvis kommer jag inte kunna rida ens nästa vecka heller – om jag inte läker väldigt fort.

Jag körde bil hem och det gick, men inte så mycket mer än så för det gjorde rejält ont och jag svettades och svor hela vägen hem. Jag fick av mig ridstöveln trots att foten svällt ordentligt och tog även en dusch medan jag ändå var i farten. Sedan lindade jag foten med is och la den i högläge i soffan.

Då kom smärtan! Foten svällde upp rejält och det pulserade och värkte så jag blev skakig och fick frossa. Jag ringde 1177 och fick rekommendationen att åka in till akuten för att röntga. Det finns tydligen ett 40-tal ben i foten så det finns risk att något kan vara av. Ett tag var jag också på väg in, men eftersom smärtan avtog lite så så ångrade jag mig.

Jag hade inte lust att sitta i ett väntrum i flera timmar och sedan konstatera att de ändå inte kan göra något. Jag tror nämligen inte att något stort ben är brutet och då finns inget att göra mer än att vila och bandagera- och det kan jag göra ändå. OM det nu är något som är brutet så vore det ju olyckligt, men jag bedömer den risken som ytterst liten ändå.

Så nu är det högläge, vila i soffan och värktabletter som gäller.

Familj · Hälsa

Catch up

Hm, det var ett tag sedan jag skrev här minsann, men nu har suget att skriva lite återkommit. Ser det som ett led i mitt tillfrisknande i att må lite bättre. Jag skulle nog kalla mig för nästintill helt frisk igen efter min utmattning, även om jag har några små “brännskador” kvar som att ibland tar energin helt slut, men jag återhämtar mig snabbt om jag är lyhörd och ger kroppen sömn – som den kräver då.

Det är nästan ett år sedan jag “gick in i väggen” eller vad man kallar det. Jag kunde iaf inte ta mig ur sängen utan stor möda och det tog 8 veckor av 100% sjukskrivning innan jag var på jobbet igen och ytterligare 8 veckor innan jag jobbade till 100%. Jag tror dock jag klarade mig rätt bra undan ändå, eftersom jag vet många som inte tillfrisknar så pass fort. Den största lärdomen är nog att jag har fått lättare att prioritera vad som är viktigt EGENTLIGEN. Det känns inte som svåra val längre och jag har så mycket lättare att se mellan fingrarna för sånt jag tidigare tyckte var väldigt viktigt. Det är en rätt skön reflektion att göra faktiskt.

Gällande pappas hus så hade jag tillbringat 2 dagar med att städa när jag sist skrev här på bloggen. Det tog mig 5 hela dagar att bli helt klar med det, samt ytterligare 2 dagar för mig och George att fylla en container med skräp och städa ur det sista. Jag satte ut huset till försäljning själv på Blocket.se utan mäkare och en köpare dök upp som passade som handen i handsken. Försäljningen var klar snabbare än jag trodde och alla parter blev nöjda. Fantastiskt skönt att ha klarat det själv och att kunna hjälpa pappa med det. En stor sten som försvann när allt det var klart!

Pappa själv har blivit allt sämre i demensen, men just idag var han piggare och klarare än vad han varit på länge. Även igår lät han piggare på rösten och hörde mig bra när vi pratade över telefonen, vilket är ovanligt. Igår fyllde han 85 år så jag ringde och sjöng och gratulerade och säkerställde att han fått vår bukett med blommor, vilket han hade! Idag ringde han igen som sagt och det var ett jobbigare samtal med honom än på länge. Det beror på att han var klarare i huvet än han varit och han hade börjat fundera på om hans mamma faktiskt var död, vilket han hade fått höra av någon igår? Han har ju länge varit helt säker på att både hans mamma och pappa levt och säger nästan varje gång jag pratar med honom att han ska åka hem och hälsa på mamma, men idag ringde han för att kolla med mig hur det låg till? Kunde det verkligen vara så att hans mamma inte fanns mer? “Är hon död och begraven utan att jag vet om det?”, frågade han. Usch, så det skär i hjärtat att då tvingas säga att jo, så är det faktiskt. Det är enklare, både för honom och mig när han inte är medveten på det viset för han blir så himla ledsen när han förstår hur det ligger till. Det är så snurrigt i mitt huvud, sa han idag och jag tycker synd om honom som är mitt emellan att minnas och ändå inte. Det är en stor, jobbig del av demens-sjukdomen som drabbar alla runt om. Alla mår dåligt och kan inget göra. Vi pratade längre än vad vi gjort på mycket länge idag och han var liksom med på ett sätt han inte varit på mycket länge. Jag ska vårda detta samtal i minnet för även om det var jobbigt att höra honom upprörd och ledsen så fanns det mer av pappa där idag än vad jag hört och sett på mycket länge. “-Nej, jag ska ta och få ordning på saker och ting nu”, sa han sedan. -“Jag ska bara köpa en ny bil och sen åka hem till morsan”, fortsatte han, innan han kom på sig själv i samma stund och tillade “men det är ju ingen mening med det nu då” och uppgivenheten hördes genom telefonen.

Ovan: Pappa, för 11 år sedan. Nedanför: pappa annandag jul 2018. Ingen större skillnad utseendemässigt  

Hälsa

Idag för fyra veckor sedan…

…hade jag varit sängliggande i stort sett i nästan fem veckors tid.

Jag får lite perspektiv när jag kan se att på dessa fyra sista veckor har jag gjort en enorm resa på vägen tillbaka till att må hundra procent bra igen. Jag har gått från att ligga orkeslös i sängen till att idag jobba 4 timmar om dagen, orka ta en promenad varje dag, göra yoga, rehab för nacken, handla, laga mat, fixa med lite hushållssysslor, ta hand om barnen och vara glad och positiv för det mesta!

Jag jobbar fortfarande med att göra avslappningsövningar varje dag samt att gå och lägga mig och vila ungefär 30-60 minuter varje dag, detta kommer vara en förutsättning ett tag till framöver för att jag ska fortsätta må bra. Jag går också fortfarande och träffar en psykolog, nu varannan vecka, men från början gick jag varje vecka. Jag har läst otaliga böcker och skaffat mig kunskap om hur man återhämtar sig från en utmattning, samt att jag har läst på om kosten och tagit ansvar för att laga min egen mat så den blir så bra och energirik som möjligt.

Jag är för det mesta glad och mår bra, men jag har en extremt låg stresströskel så jag märker att jag måste träna på att djupandas flera gånger om dagen för att jag får högre puls eller får stresspåslag av nästan ingenting. Jag har också fått tillbaka mitt magsår vilket troligtvis beror på den långvariga stressen jag gått med i några månader nu, men den hoppas jag ska läka ut i takt med att jag mår bättre. Jag tar Atarax för att kunna sova om nätterna för det har varit den största nyckeln i återhämtningen, att få en bra sömn. Den är inte perfekt än, men mycket bättre än för några veckor sedan!

Jag ser med tillförsikt fram emot kommande veckor då jag hoppas jag tar ytterligare några steg framåt i denna process…