Familj · Hälsa

Catch up

Hm, det var ett tag sedan jag skrev här minsann, men nu har suget att skriva lite återkommit. Ser det som ett led i mitt tillfrisknande i att må lite bättre. Jag skulle nog kalla mig för nästintill helt frisk igen efter min utmattning, även om jag har några små “brännskador” kvar som att ibland tar energin helt slut, men jag återhämtar mig snabbt om jag är lyhörd och ger kroppen sömn – som den kräver då.

Det är nästan ett år sedan jag “gick in i väggen” eller vad man kallar det. Jag kunde iaf inte ta mig ur sängen utan stor möda och det tog 8 veckor av 100% sjukskrivning innan jag var på jobbet igen och ytterligare 8 veckor innan jag jobbade till 100%. Jag tror dock jag klarade mig rätt bra undan ändå, eftersom jag vet många som inte tillfrisknar så pass fort. Den största lärdomen är nog att jag har fått lättare att prioritera vad som är viktigt EGENTLIGEN. Det känns inte som svåra val längre och jag har så mycket lättare att se mellan fingrarna för sånt jag tidigare tyckte var väldigt viktigt. Det är en rätt skön reflektion att göra faktiskt.

Gällande pappas hus så hade jag tillbringat 2 dagar med att städa när jag sist skrev här på bloggen. Det tog mig 5 hela dagar att bli helt klar med det, samt ytterligare 2 dagar för mig och George att fylla en container med skräp och städa ur det sista. Jag satte ut huset till försäljning själv på Blocket.se utan mäkare och en köpare dök upp som passade som handen i handsken. Försäljningen var klar snabbare än jag trodde och alla parter blev nöjda. Fantastiskt skönt att ha klarat det själv och att kunna hjälpa pappa med det. En stor sten som försvann när allt det var klart!

Pappa själv har blivit allt sämre i demensen, men just idag var han piggare och klarare än vad han varit på länge. Även igår lät han piggare på rösten och hörde mig bra när vi pratade över telefonen, vilket är ovanligt. Igår fyllde han 85 år så jag ringde och sjöng och gratulerade och säkerställde att han fått vår bukett med blommor, vilket han hade! Idag ringde han igen som sagt och det var ett jobbigare samtal med honom än på länge. Det beror på att han var klarare i huvet än han varit och han hade börjat fundera på om hans mamma faktiskt var död, vilket han hade fått höra av någon igår? Han har ju länge varit helt säker på att både hans mamma och pappa levt och säger nästan varje gång jag pratar med honom att han ska åka hem och hälsa på mamma, men idag ringde han för att kolla med mig hur det låg till? Kunde det verkligen vara så att hans mamma inte fanns mer? “Är hon död och begraven utan att jag vet om det?”, frågade han. Usch, så det skär i hjärtat att då tvingas säga att jo, så är det faktiskt. Det är enklare, både för honom och mig när han inte är medveten på det viset för han blir så himla ledsen när han förstår hur det ligger till. Det är så snurrigt i mitt huvud, sa han idag och jag tycker synd om honom som är mitt emellan att minnas och ändå inte. Det är en stor, jobbig del av demens-sjukdomen som drabbar alla runt om. Alla mår dåligt och kan inget göra. Vi pratade längre än vad vi gjort på mycket länge idag och han var liksom med på ett sätt han inte varit på mycket länge. Jag ska vårda detta samtal i minnet för även om det var jobbigt att höra honom upprörd och ledsen så fanns det mer av pappa där idag än vad jag hört och sett på mycket länge. “-Nej, jag ska ta och få ordning på saker och ting nu”, sa han sedan. -“Jag ska bara köpa en ny bil och sen åka hem till morsan”, fortsatte han, innan han kom på sig själv i samma stund och tillade “men det är ju ingen mening med det nu då” och uppgivenheten hördes genom telefonen.

Ovan: Pappa, för 11 år sedan. Nedanför: pappa annandag jul 2018. Ingen större skillnad utseendemässigt