Familj

Pappa då?

demes

Jag har haft kontakt med pappas närmaste grannar de senaste veckorna och de är helt underbara. 🙏🏼

De har ställt upp och gjort så mycket för pappa (och mig) dessa veckor och har för den delen brytt sig om pappa ända sedan han flyttade till sitt hus för 1,5 år sedan. Pappa har alltid pratat så gott om dom och jag kan förstå varför. De har ett hjärta av guld båda två och engagerar sig för att helt enkelt verkar vilja alla gott.

Eftersom pappa sagt nej till att jag ska hjälpa honom med ekonomin och att betala räkningar så tog jag beslutet att inte lägga mer energi på det just nu eftersom jag kände att jag inte hade den orken. Det har medfört att räkningar blivit obetalda och en del gått till Kronofogden.

Pappas grannar har sett högen av räkningar hopa sig på pappas köksbord de gånger de hälsat på och de ringde mig för de oroade sig över detta. Jag förklarade läget för dom och nu har de hjälpt till med att få rätsida på mycket av detta, med mitt medgivande såklart. Pappa litar helt och fullt på dom så det är ju perfekt för då kan de ju hjälpa till också. Så de har följt med pappa till banken och sett till att betala de räkningar som pappa haft och även tagit kontakt med Kronofogden.

Det är en sån lättnad för mig att de fixat med detta, det är som en stor sten fallit från hjärtat och jag kan andas lite lättare. Fantastiska människor som jag är evigt tacksam.

Angående särskilt boende så står pappa i kö, men vi har inget hört än så det har inte blivit någon ledig plats än. Det är väl bara att vänta…

Pappas skick verkar vara allt sämre, nu har han tydligen glömt bort mamma och pratar istället om att han ska åka och hälsa på sin mamma, min farmor som dog för 20 år sedan.

Jag känner att jag bör åka och hälsa på honom snart, men jag har inte kraft nog ännu. Jag får hoppas att jag har ork om några veckor, men jag ska inte pressa mig för jag vet att det är påfrestande att vara där och att se honom. Det blir en blandad känsla av dåligt samvete att jag inte gör mer för honom och jag ser ju mammas saker som jag borde ta reda på och samtidigt är det jobbigt att vara där för man vet aldrig vilket humör han är på. Det är också jobbigt att han inte minns och jag blir påmind om mamma som var på det viset hennes sista fem år i livet.

Demens är verkligen en anhörigsjukdom och det tar så otroligt mycket kraft och det är jobbigt att se sina föräldrar tyna bort på det viset, det blir ynkligt liksom.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s